Jan Verellen

Jan Verellen studerar hur människor lär sig — och hur de kommer att mätas. Han tillbringade nio år vid Katolska universitetet i Leuven i Belgien och tog examen med två mycket olika masterexamina: en i Idrotts- och rörelsevetenskap, den andra i Affärsteknik. På vägen dit grep en fråga tag i honom: varför behandlas studier som något man ska uthärda, snarare än som ett hantverk man faktiskt kan bli skicklig i?

I jakten på den frågan lärde han sig själv att lära långt mer effektivt — och minskade sin egen arbetsbörda till en bråkdel av vad systemet antar att en ”genomsnittlig” student behöver, samtidigt som han tog examen och levde gott. Att lära sig visade sig inte vara en gåva som vissa får vid födseln. Det är uppmärksamhet, minne, metod och den stilla vissheten om att förmåga kan tränas.

Den idén ville inte släppa honom. Den ledde tillbaka till något mindre och äldre: ett klassrum, en siffra skriven i rött, och lärdomen — tidigt inpräntad — att en människa kan vägas, rangordnas och i förväg få veta exakt hur långt hon kommer att nå. Att följa den tråden utåt, från en enskild skolbänk till de system som ordnar den större världen, blev De osynligas troner: en historia om ”gudomlig makt” — maskineriet som framställer sin egen utformning som öde — och om det fixed-mindset-samhälle som byggts på föreställningen att sinnen blir färdiga tidigt.

De osynligas troner är skriven för vuxna. Men dess hoppfulla halva — att det alltid finns mer än något tal kan rymma — är avsedd för alla, och därför växte två följeslagare fram: Häpna, små illustrerade berättelser för åldrarna 6–11, och Lär, samma idéer berättade för äldre elever och vuxna. Tillsammans utgör de ett enda argument, framfört för tre åldrar: sinnet är inte fixerat, och en människa som har känt sitt eget sinne förändras är mycket svårare att övertyga om att världens hierarkier är de enda som naturen tillåter.